helikoptern dansar vidare

tänka sig; det här är det sista.
tänka sig; det här är det första.
just nu: lättnad.
snart börjar allvaret igen. tillbaka in i ekorrhjulet.
med ny form på tankarna.
med ny form på skorna.
med mindre i plånboken och närmre till hjärtat.

bra. jag låter det landa där.

bra.
 

helikoptern och skrivandet, bloggandet rationaliseras bort

det hinns inte med att skriva här, när vi skall skriva där, i uppsatsen. Det lackar ju något frenetiskt mot jul och allt vad som kommer med det, gran, ungar, presenter, vila, pulkor (inte i år), grönkål, dåligt samvete, goda skratt, för mycket av mycket, för lite av det andra...

Vill med andra ord inte sitta här och ordblaja.
Skriver uppsats. Så jag sen kan fira jul.
Med behaglig puls och lagom tryck i kärlen...


.


Inspirationsbilder från Anthony Burrill:

 

 

 

 

 

helikoptern och skrivandet: att bli jordad

det känns som om man simmar runt i ett hav så stort att det inte går att överblicka, det kröker sig runt horisonten. Vill sluta trampa vatten och sätta handen ner i myllan, göra texten relevant för gestaltningen. Göra den enkel och rak och direkt. Men havet är stort och myllan är långt borta.
Har inte tid att gestalta. Bara Skriv, redigera och skriv! För att sedan koppla, omkoppla, återkoppla till teori och lärarroll...
Time is of the essence!

Orden kopplar till en annan affisch gjord i ett annat sammanhang:

 

helikoptern del 7: out there

 

1. ute på stan

2. på institutionerna

 

helikoptern del 6: dags att vidga monologen och bjuda upp till tänk.

Efter en handledning med abrupt slut så gick jag iväg till bibliotek och letade böcker och rapporter om demokrati & konst, lärarnas demokratiseringsuppdrag och bild, solidaritet, om att våga prata högt och allt annat som mer eller mindre berör uppgiften jag jobbar med.  Flera timmar spenderades på nätet där söktes utredningar och liknande hos diverse myndigheter som berör skolan. Litteraturbeställningarna är lagda och det blir en gedigen bunt med material att plöja för inspiration och referenser. Nu känns det som mitt fokus skiftat mot det skriftliga!

Men först måste mina affischer ut i världen! Ut i det offentliga. Det är ju ingen mening att föra en diskussion med sig själv, det kallas monolog. Så nu lyfter jag affischen ut så att fler kan börja tänka kring och om det jag tänker kring. I den bästa av världar kanske det blir gnistan som startar en diskussion för några andra? Så det förberedde jag för igår:
utskrifter, en QR-kod till en blogg som är en ny tillfällig blogg som förklarar för den nyfikne och bjuder in till kommentarer. Idag skall jag ut och sätta upp affischer! Beväpnad med tejp och häftklamrar...

helikoptern del 5: cirkulerar kring debatten

Arbetet fortskrider, visst är starkt influerat av propaganda från förr:

 

Det mesta är bara starkt färgat av den egna vargtimmens kranka blekhet:

helikoptern del 4: propagera mera!

Handledningstillfälle igår och återigen så hände något otippat.
Där och då satte ni fingret på...

Nu ska jag:

• utnyttja drivkraften i känslorna som skolpolitiken tvingar fram ur motvilligt stycke lärarstudent
• utnyttja det myckna tyckande som finns, ventilera och ta hand om det i gestaltningen

Tack alla för hjälpen igår!

Så istället för att lägga locket på så ger jag mig nu in i debatten "poster style":

Tanke till själv:
Bör teoretiskt "helikoptra över" läroplanskoderna, fräscha upp tankestatusen igen.
Kanske kolla upp demokratiska rättigheter vs skyldigheter?
Varför så obekväm med tanken att kanske bli alltför obekväm när man tycker?!?!??! Är det ett symptom på flathet? En rädsla för att måla in sig i ett hörn och inte ha alla valmöjligheter öppna? En rädsla att inte vara anställningsbar? Eller helt enkelt bara ett sätt att ha ryggen fri?